Mobilblogg från hemkommen känslofylld tonåring
Det är nu som livet är här
Cześć! Det här är mitt första utkik i medievärlden sedan vi lämnade Sverige, and I plan to keep it that way. Det här är bland der ovärderligaste någonsin och jag kunde inte vara lyckligare med beslutet att i princip leva 100% i nuet och koppla bort kontakten med internetvärden (bortsett från det här inlägget). Livet har aldrig känts så levande som här och nu. Ta hand om era medmänniskor, er själva och er planet så länge så hörs vi snart. Nu ska jag spela volleyboll på bästa boendet Center for dialogue and prayers somriga gräsmattor puss.
Imorgon bär det av
Idag stod det helt plötsligt bara en etta på nedräkningen på hemklassrummets whiteboard.
Imorgon vid den här tiden ligger jag och i en säng i Oświęcim, eller som det på tyska heter, Auschwitz. Gifen beskriver kontrastkänslorna som råder, den totala nollställdheten, overklighetskänslan och den oändliga taggen på att spendera 6 troligtvis oförglömliga dagar utomlands med några av de härligaste människorna jag vet. Planen är att följa SPIN3:ornas och mentor Marias visdomsord och stänga av allt vad internet, mobil och sociala medier heter.
Vi lär höras ganska mycket när vi kommer hem. Jag vet inte hur det ska gå till rent tidsmässigt med tanke på att nästa vecka med stor sannolikhet tar nytt fullspäckad-rekord. Hoppas de säljer Hermiones tidsvändare på Krakows torg.
Lots of love, så länge!
May the Marvellous
Det är alltid lika spännande vid den här tiden varje år. Hur mycket är möjligt att göra på en månad? Såhär ser årets försök ut.
Besöka Auschwitz och försöka förstå hur det 68 år senare kan pågå folkmord runtom i världen. 
Uppleva Krakow under SPIN-resa nr 2 av 3 och njuta av sista skoltiden med fantastiska klassen.
Besöka Auschwitz och försöka förstå hur det 68 år senare kan pågå folkmord runtom i världen. Uppleva Krakow under SPIN-resa nr 2 av 3 och njuta av sista skoltiden med fantastiska klassen.
Spela piano fastän jag inte kan och sjunga egenskriven låt med en amazing vän och försöka sjunga solo på franska utan att framstå som en hejjagskatillfransktalandeschweiziettår-uppmärksamhetsknarkare.
Ta farväl av mitt livs kör fast helst återvända om det går i framtiden.
Springa milen.
Försöka prata ren kinesiska i fem minuter om Hong Kong.
Sjunga om min dödssjuka fader i en galleria (obs endast låttext inte verklighet).
Dansa till Michael Jackson med en mopp på tre dansuppvisningar.
Dansa till Michael Jackson med en mopp på tre dansuppvisningar.
Ta mig igenom 300 sidor döviktig och bra bok på internationellarelationer-engelska om FN och folkmord i modern tid och skriva min första essä + en bokreflektion. Stjärnstoft & Sprängkraft on tour p.5
Under turnéns två sista dagar fick jag äntligen besöka mina kusiners omtalade skola, Adolf Fredriks musikklasser där vi hade workshop med AF:s flickkör som vi haft konsert tillsamans med kvällen innan.
Blandningen Sussis egenskrivna norrländska låtar med folkmusik från Mellanöstern, Grekland, Haiti och egen impovisation var som godaste Gott- och blandatpåsen. Och bäst av allt, den hängde med under hela turnén.
Efter jogging till Tarzan med Frida avnjöts sista avnjöts sista hotellfrukosten morgonen därpå på hotell Scandic Sundsvall. Ett av Sveriges kanske design och layout-mässigt modernaste hotell, men med avsaknad av vegetarisk mat. Välkommen till 2000-talet. Tur nog var kocken bäst, kreativ och snodde ihop toppenkäk till oss gröna bönor.
Workshop med Sundsvallskören SLUSK.
Körkillarna ägde på att dansa och jag ville bara att de skulle sprida evangeliet (att killar som dansar och sjunger är kanon) vidare till resten av världens penisar.
Bombbeställning på Max à la svinmånga körsångare. Någon upptäckte att mina och Fridas ögon var lika varandra.
Turnéns sista kväll och sista konsert. Jag, Johanna med flera begav oss ut på värsta fina torget och delade ut konsertprogram i vårsolen till tonerna av barn som sjöng på ett välgörenhetsevennemang blandat med pessimistiska ord från kommunistiska partiets högtalare.
Sundsvalls stadshus, vår sista plats för spelning var från en annan planet än alla andra stadshus jag skådat. Som ett slott. 
Getting ready for concert.
Pepp pepp pepp. Stora salen såg ut som om den var tagen från balerna i Les Misérables eller Anna Karenina.
Nej, det var inte i vår turnébuss man hittade marijuana, även om man kan tro det när man ser bilden på mig uppläsandes en packlista för framtiden.
Röstbortfall p.g.a. 2 timmars konstant skrikande à la jag är på Justin Beiber-konsert kunde inte ha spelat mindre roll. Ville verkligen ta till vara på turnens sista konsert, kanske till och med min sista med Arctic Light öht (för långt att resa från Schweiz). Och det gjorde jag, vi, alla. Efteråt kom en tant fram och bad mig rada upp min packlista för framtiden, som jag läste upp under en av låtarna, så hon kunde anteckna. Finaste någonsin. Ålder är verkligen bara en siffra i många avseenden.
Efter hejdå/visesigen-kramar pratade jag och Frida tid som varit och tid som komma skall med Sussi. Kommer sakna kören like crazy om det här var min sista konsert. Åandrasidan har min tid i det musikaliska och personliga växthuset Arctic Light betytt massor för mig, och att ge någon annan samma chans som jag har fått, vore underbart.
Stjärnstoft & Sprängkraft on tour p.4
En av turnéns golden days, torsdagen i Stockholm.
Vårkänslorna, solen och blommorna välkomnade Norrbottens arktiska ljus. Vi promenerade förbi Grand hotell, Justin hade åkt hem men Tommy Körberg satt på en parkbänk brevid. Reptitionerna inför kvällskonserten i finaste Eric Ericsson-hallen gav mycket liksom det kanske bästa deep-talket ever kören + körledar-Sussi om hur viktiga vi är var och en, som personer och sångare och hur gigantisk skillnaden är mellan när alla tar sin plats fullt ut/safe:ar.
Åt middag på Moderna Muséet och jag fick flash-back à la 2009 till mitt möte med Markus Krunegård i restaurangens matkö. Konserten var toppen, Adolf Fredriks flickkör, akustiken, färgsprakandet, dansandet, musicerandet - allt. Efter att all publik gått stannade finaste Maria från Tetras musikaliska släktingar från typ hela världen och tog oss alla med storm. Joseph (eller var det Jonathan) från Storbrittannien gick till slut med på att sjunga inför oss alla/senare med oss alla och tack gode Gud för det. Aldrig har jag hört en så totalt harmoniskt, len, vacker röst. Goodnight sweetheart lockade fram glädjetårar hos kompisar och total lycka hos mig.
Max en kvart stod vi där i en cirkel i den fina stora hallen och möttes tack vare musiken, sen behövde vi alla rulla vidare mot nya platser. Men så himla fin en kvart kan vara. I väntan på hemfärd (hotellfärd) spatserade jag fram och tillbaka, sjöng Stockholm i mitt hjärta utanför Oves turnébuss och blickade ut över en av världens vackraste städer.
Det är ljus över stränder och näs
Igår var en ovanligt grå, regnig och orolig dag när jag vaknade. Snacka om att förkläde på och brunchbesök à la kär och efterlängtad Linnéa kan göra underverk.
Kvalitetstid är ett sönderanvänt och luddigt ord, men om något ska definiera ordet så är det de här två, tre timmarna. Nu är jag i den där knasiga moderna situationen då kompisen man skriver om bloggat före och på något sätt, positivt eller negativt i don't know, lagt ribban. Men det är bara att tala från hjärtat.
Linnea är som guld och silver på samma gång, balansen mellan tala/lyssna är perfekt liksom mixen av seriositet och skratt (fast de där två sakerna hänger ihop massvis). Plus hennes hej- och hejdåkramar är de bästa typ ever. Och så blev mina smoothies och pancakes inte så tokiga heller.
Stjärnstoft & Sprängkraft on tour p.3
Efter att vid tvåtiden natten innan fått ge efter för mina ögons intrycksstrejk till de ljuva tonerna av Lisas och Evelinas reflektioner över den knäppt bra kvällen började dagen igen vid fem morgonen därpå. Mycket speciell morgon, som spenderades i sällskap av en resväska i en trappuppgång för att sedan ta morgonbuss till Slussen och möta upp min kära vän Alva och äntligen få besöka Södra Latins gymnasium. 
Besök på kompisars skolor är underskattade. Liksom den fascinerande tanken att min alldeles egna farfar spatserade omkring på skolans tak på 40-talet då han var en ung Söderpojke. Kolla bara på en av skolans alla fantastiska grupper, HBTQ-gruppen, alltså en bild säger mer än tusen ord. Kärlek.
Efter megaskön musikhistorielektion som kastade tillbaka oss 50 år i tiden till det stora landet på andra sidan Atlanten, andliga sånger och live-musik med amerikanskaste magistern ever och sköna nostalgivibbar rullade jag och Alva mot efterlängtade Solna, lunch och Duke, the dog of my dreams.
Lagade gamla godingen kikärtor från Kerala och bjöds på pappa Peters pampiga surdegsbröd. Extremt kvalitetstid, livet i ett nötskal, yolo, fånga dagen att befinna sig på Sverigeturné och utan att missa något ha massor med tid att umgås med vänner på främmande orter som man träffar typ aldrig annars.
Hund och skor.
Om eftermiddagen pendeltågade jag till Uppsala för att återuppta turnéandet. Visste inte var jag och min Justinbekläddakropp skulle ta vägen när den första gatuskylt jag mötte var "Bäverns väg" (Bieber, både låter som och betyder bäver). Ödet. Sjukt svårt att stanna upp och ta bilder när man är ensam i en situation som är ett dokumentär-måste och ändå försöka se ut som att man inte är forever alone.
Hotellet skulle låg 10 minuter från centralstation. Efter en timme var jag framme. Fick mig i alla fall en hel del solsken och ännu fler skyltar, ja hela väggar som gick rakt in i hjärtat, som om de var skrivna för mig. En Agnes i ett industriområdeinferno på jakt efter hotell Uppsala. En bönas väg.
Mesmerized sedan gårddagen och med en röst som aldrig skrikit så mycket under sin existens försökte jag ställa om från blown-away till fokuserad konsertkiller.
Middagsmaten anlände några minuter innan konserten drog igång. Living on the edge. Det där hänget, samarbetet, den där atmosfären, chill stämningen bakom scen är nästan bland det bästa med turnéer.
Grymt roligt att höra av och sjunga tillsamans med Uppsalakören De Visa, liksom sjunga, dansa, läsa inför farbror Rickard med familj på plats, för att inte tala om det grymma snacket efteråt. Jag var så glad och spattig att mina vänner fick be mig gå upp och byta om och packa ihop när jag skrattat, pratat och hängt med publik ett tag.
Turné-highlight. Efter konserten blev det down-to-earth lobbyhäng där gränser mellan musiker, körsångare, ensemblesångare suddades ut och alla bara bondade bäst. Pratade Justin Bieber, musikalitet, tjejers justin-dyrkan med finaste Sussi (körledare) och saxofon-Sigge och drog slutsatsen att man nog lever lyckligare när man inte är i rampljuset ständigt och alla vet vem man är men att musikens kraft, Justin-style och alla andras style, är magisk..
Lycklig pajätande tjej hög på justin- och konsertadrenalin.
Stjärnstoft & Sprängkraft on tour p.2
Tisdagen den 23:e april kom att bli en av mitt livs hittils häftigaste dagar.
Allt bara föll på plats som världens bästa pussel. Solen sken som en galning. Sångfågelkompisarna kvittrade, tog bilder och fick mig att skratta. Jag laddade ner Justin Bieber-appar, lyssnade igenom alla album med texterna framför mig och kände pepp, motivation, glädje uti varenda litet armbågshårstrå och bara brann av lycka för jag visste att jag om några timmar skulle vara med om mitt livs kanske bästa konsert.
Vi rullade från Sundsvall till Uppsala och hann till och passade på att pimpa oss med lite nya hårtoner.
Ett pendeltåg till Stockholm senare och jag befann mig i en Boyfriend-doftande lägenhet vid Hammarby sjöstad tillsamans med två tjejer jag känt i princip hela mitt liv.
Den här dagen kräver ett eget inlägg, det här är bara en sneak-peak. Här hade den värsta hjärtklappningen gått ner och jag passade på att föreviga fantastiskt fina mini-Justin på raden framför.
All around the world. People want to be loved. Så mycket kärlek. Ut i fingerspetsarna.Stjärnstoft & Sprängkraft on tour p.1
April och maj är resornas månader för mig i år. Här kommer en resa som påbörjades för tre veckor sedan och på gick i tio dar, Sverigeturné med käraste kören, Arctic Light, och den fantastiska nya bekantskapen vokalensembeln Tetra.
Stjärnstoft & Sprängkraft, som vår turné/konsert heter var en fantastisk blandning av musik från världens alla hörn, Västindien, Medelhavet, Norden och Mellanöstern kombinerat med dans, texter, berättelser som vi själva skrivit. Turnén inleddes med rephelg där all musik, koreografi, allt skulle sys ihop till en konsert. Älskar den demokratiska och involverande processen och att alla trådar var så lösa, föränderliga. Living on the edge. Det ger mig adrenalin och pepp.
Riggande för premiärkonsert i Acusticum. Lollos glädjehopp och de oändliga turkosa tygerna made my day.
Mäktigaste bilmusiken ever, All by myself, ekade över typ hela världen när vi bar in och ut och grejer och alla sjöng och levde sig in i musiken och kom närmre för varandra. Musikens kraft ily
Konserten var dunderkul trots (tack vare?) nervös/peppad p.g.a. komma ihåg när man ska befinna sig var på scenen och dansa solo, läsa upp packlista för framtiden, sjunga svår låt på grekiska. Kände som Troy Bolton, This could be the start of something new.
Tillbaka på Framnäs folkhögskola bjöd kock-Arne på godaste grillmiddagen och marängsviss till efterrätt.
På måndagen började resan söderut. I Skellefteå hade vi vår första workshop tillsamans med estet-elever och sjöng vårsånger på arabiska, charmig svensk kärlekslåt och dansade galet nice ringdans the Greek way och sen hade vi konsert för dem allesamans.
Dagens i-landsproblem, brandlarmet har gått på Coop Skellefteå och hungriga musicians mellanmål till bussfärden mot Sundsvall är kvar i bygnaden. 
Resten av dagen spenderades i Oves turnébuss, på Foppas fina restaurang Mamma Mia i Övik och på hotell Scandic Sundsvall.Life is a highway
Valborgsmässoafton
Promenerade över beloved Bergnäsbron och pratade SPIN, kärlek och annat som utgör stora delar av livet. Hittade till mina childhoods på Gültzaudden och majbrasade tillsamans med nya och gamla vänner, en hel del Hasslers.
Fyrverkerier om ljusa vårvinterkvällar. Jag var mer fascinerad än barnen.
De tre musketörerna, mina framtida klasskamrater och idoler: Anni, Ebba och Nadia.
Fett stolt över farmor och farfar (ombytta åldersroller tjena tjena) som var bland firandets arrangörer och eldsjälar (fattar ni, ELDsjälar på valborg, lol). Layouten på vårsångstexterna var densamma som dikterna i farfars badrum. Vintern rasa ut, blåsippan, nationalsången... hade glömt bort den grymma powern som finns i många gamla svenska högtidshits. 
Beundransvärda skådisar från Apatiska för nybörjare var också på plats och brast ut i finaste stämsången på länge. Ingen av oss gick fram till dem fastän det var det jag helst ville. Men som om ödet fanns lockade Nadias everyday singing dem till oss istället, och på frågan om vi ville vara med och sjunga svarade vi ja. Farfar joinade en stund. Frågade dem om de gick på teaterhögskolan, det gjorde de, och jag kände för att hoppa tillbaka till högstadiedrömmarnas musikalartistvärld. De peppade oss för vårt engagemang i Ungdom Mot Rasism och tyckte vårt gymnasieprogram verkade tufft. Kärlek på down-to-earth-möten med personer man ser upp till.
Tillbaka på Bergnäset dröjde det inte länge från att fyra frusna flickor kommit in genom dörren, till att nystekt halloumi, grönt té och grönsaker med dipp intagit vardagsrumsbordet.
Önskemålen om musikalfilm blev verklighet och äntligen fick jag se Sweeney Todd för första gången. Harry Potter-skådisar, Johnny Depp, Sasha Baron Cohen, kötthumor, London och musikaler for life.
Bästa hatten. Stunderna den inte befann sig på mitt huvud var få. Nadia såg dock mycket coolare ut i den.
Älsklingar.
Ebbas rum var som den bästa godisblandningen, fast med kameror, ljus, Harry Potter, Jonas Gardell, One Day, musik, jordglobar och många kvadratmeter säng.
Som om det var lov. Fast mitt i en vanlig skolvecka. Guldvärt.
Första maj, du inger hopp
I brist på tid för att lägga upp egna bilder och ord från turnéer och valborgsmässoaftnar.
Nadia bjöd visade den översta videon i megamyset efter majbrasan. Idag när jag kom hem kunde pappa ge glada bud: stödet för Sverigedemokraterna minskar. På youtube och facebook blir de redan solklara anledningarna till varför, än soligare. Jag önskar bara att fler fick upp ögonen för de migrationspolitiska brister som finns inom Sveriges andra riksdags- och regeringspartier.
Det finns hinkvis med god vilja och engagemang inom alla partier, och det ska hyllas massor. Men det finns tyvär, och det trodde jag som naiv och inte alltid så kritiskt granskande inte tills alldeles nyligen, även större brister på solidaritet, öppenhet och medmänsklighet i de partier som flest svenskar lägger sin röst på. Det går att dyka på djupet i dessa ämnen, men att citera några av partiernas högsta klippor, Socialdemokraternas partiledare och migrationsminister Moderaten Billström säger en hel del.
- Stefan Löfven om arbetskraftsinvandring.
- Tobias Billström (leder en av Moderaterna tillsatt arbetsgrupp som ska utreda hur invandringen till Sverige kan minska).
Hörs snart!
Fred ut
Kommentarernas konung
Tur att det finns internet i Schweiz. Annars vete katten hur jag skulle klara mig utan mannen vars genupsättning utgör halva min.
Agnes calling
Känner mig som Beyoncé. Inte för att jag har världens ballaste pipa, kurvigaste former eller en sjunger på vita husets invigning inör Barack och brudsen. Jag känner mig som tjejen med stort B för att vi båda sjunger på en av mina favoritlåtar, Listen från Dreamgirls, vars låtrader "I am alone at a crossroads, I'm not at home in my own home" passar mitt liv och mina känslor som handen i handsken just nu.
Är inne i en sån där filosofisk, livsbetänkande period i livet där man funderar mycket, där allt inte är ett enda roligt flow, världens skönaste tåg som bara rullar på. Inte för att livet är sämre på något sätt, bara för att man behöver gå in i en egen kupé, tänka, känna, varva ner, vara ängslig, osäker och fundersam ibland för att kunna leva livet till fullo, och åka första klass i världens skönaste tåg som kallas livet. Typ som jag gjorde hela hösten och början av det här året. Tror att det var på tiden med lite good ol' overklighetskänslor, ifrågasättande av vad jag egentligen pysslar med och nedvarvning på blogg (som ni märkt), sociala medier, rädda världen med mera. Tror att det är bra, viktigt och nödvändigt.
Så skönt att resonera med sig själv via en dator. Så skönt att vara tillbaka hemma efter tio dagar på rephelg och turné. Så skönt att åter skriva på sin blogg. Helt kravlöst.